Dålig Brasilienrapportering

Clara Lee Lundberg, frilansskribent i Rio de Janeiro gästade ett frukostseminarium som Mälardalens frilansklubb ordnade 7 juni.

Svenska mediers bevakning av Brasilien saknar såväl bredd som djup, menar hon och gav exempel på hur rapporteringen om riksrättsprocessen mot presidenten Dilma Rousseff ger en förvrängd bild av den djupa politiska kris som världens femte största land nu genomgår.

Ett land som dessutom borde ha lite extra intresse för Sverige, eftersom Sveriges största industristad är Sao Paolo.

Den djupa kris som Brasilien hamnat i de senaste månaderna föredrar Clara-Lee att kalla för en ”mjuk statskupp”. Till skillnad från de militärkupper som präglat Latinamerika alltsedan 1970-talet finns varken militären eller (vad man vet) utländska intressen med i bilden.  Nu rör det sig snarare om en backlash, då jordägar- och finansintressen utnyttjar juridiska medel och (sina) media för att avsätta en president som hotar deras intressen.

Den demokratiskt folkvalda presidenten Dilma Rousseff, Arbetarepartiet, avsattes under våren, anklagad för att ha manipulerat bilden av statsfinanserna får nu under en 180 dagar lång process vänta på besked om hon ställs inför riksrätt.

Mycket av den svenska nyhetsbevakningen har handlat om korruptionsanklagelser, främst inom oljebolaget  Petrobras, där Dilma Rousseff tidigare var ordförande. Men de anklagelser som riktas mot henne rör inte korruption – ett område där alla brasilianska partier haft fingrarna i syltburken.

Detta gäller inte minst den tillfällige president som nu tagit makten, före detta vicepresidenten och koalitionspartnern, Michel Temer. Som ledare för ”den demokratiska rörelsen” är han föremål för utredningar om grov korruption och får därför inte ställa upp som presidentkandidat. Trots det kan han, om riksrättsprocessen inleds, komma att sitta kvar vid makten ända till 2018.

Clara Lee menar att den bild som målas upp av Arbetarepartiet och Dilma Roussefs som korrupta och som man lyckas sprida i (inte minst egna) media är ett sätt att förvirra och blanda bort korten.

– Majoriteten av oppositionen är själva inblandade i grova korruptionsbrott. Hemliga inspelningar som publicerats visar dessutom att flera av de inblandade drivit fram ”kuppen” för att försöka hindra att de själva blir fällda för korruption.

Clara-Lee Lundberg ser huvudsakligen fyra problem med den svenska mediebevakningen:

– Att fokus ligger på korruption. Dilma Roussef är inte anklagad för korruption – och i Brasilien har korruptionen inte heller haft en politisk färg. Med korruptionsanklagelserna som förevändning försöker nu den tillfällige presidenten bland annat att ta bort ett nyligen infört barnbidrag och skärpa abortlagstiftningen.
– Enligt DN kräver ”folket” Dilmas avgång. Det stämmer om man syftar på kanske 1 miljon unga, manliga och vita höginkomsttagare som bor i storstäder och demonstrerar med krav som att Dilma ska skjutas och våldtas.
– I svenska medier har kvinnor och svarta beskrivits som minoriteter – i själva verket är de en majoritet av befolkningen. Däremot är de förtryckta, vilket är en annan sak.
– Mediesituationen i Brasilien har varit en pådrivande faktor i denna ”mjuka statskupp”; sju av de 23 ministrarna i den tillfälliga ministären äger en TV- eller radiostation. Framför allt har den kristna propagandan från evangeliska kyrkan (som ligger ideologiskt nära ultrahögern och Tea Party-rörelsen i USA) växt enormt de senaste åren.

Ivan Markowicz

Nya tips på artikelvinklar om funktionshinder

Frukostmötet på temat ”Funktionshinder – bortglömt i journalistiken? Här finns mycket bra journalistik att göra” samlade uppemot 30 deltagare. De flesta deltog i diskussionerna kring både arbetsmiljön för journalister med funktionsnedsättning och möjligheterna att göra journalistik av frågor kring funktionshinder.

– Alla måste ju ha rätt att kunna komma till sitt arbete. Det låter som en självklarhet. Men om bussarna och arbetsplatsen inte är anpassad för rullstol, vad gör man då? Det borde kunna vara en bra utgångspunkt för en story, menade Erika Wermeling, frilansjournalist med inriktning på skola och funktionsnedsättning.

SVT Stockholms nyhetsankare Margareta Benson berättade om möjligheterna att arbeta med sin hörselskada. Hon har fått gehör av SVT för sina krav om att inte arbeta allför många dagar i sträck. Däremot har hon ännu inte fått tillgång till ett eget arbetsrum.

Mia Ahlgren från Handikappförbunden, tog upp frågan kring att så lite görs kring funktionsnedsättning i media, trots att flera hundra tusen svenskar har någon form av funktionshinder. En undersökning som hon genomförde för tio år sedan visar att endast 0,7 procent av programinnehållet på SVT tog upp frågan om funktionsnedsättningar. Hon trodde att siffran säkert är densamma idag. Kan detta bero på att så få journalister med funktionsnedsättning finns inom media?

– Funktionsnedsatta vill inte bara tala om sina funktionshinder. De kan ofta vara specialister inom andra områden. En idé vore att vi inom handikapprörelsen såg till att det skapades kontaktlistor med namn på miljöexperter, flyktingpolitik, ekonomi osv. Så att det blir verklig mångfald i media, föreslog Fredrik Carnestam, pressekreterare på DHR.

Flera frilansar gav exempel på idéer för olika medier kring funktionsnedsättning. Andra underströk svårigheten att sälja in materialet. Kanske är intresset för redaktionsledningarna alltför litet? En som dock verkar gå mot strömmen är Lois Steen, chefredaktör för sjukgymnasternas tidning ”Fysioterapi”. Hon arbetar nu med att få in nya krönikörer i tidningen, krönikörer med funktionsnedsättning.

Alla deltagarna på Mälardalens frukostmöte i Sandlersalen på ABF-huset var överens om att diskussionen kring funktionsnedsättning och journalistik måste fortsätta.

Holger Nilén

V ordf Mälardalens Frilansklubbs Styrelse

Bildtext:

Journalistik om funktionshinder. I panelen fr v Holger Nilén och Marika Sivertsson (båda från Mälardalens klubbstyrelse), Margareta Benson (SVT Stockholm), Mia Ahlgren (Handikappförbunden) och Erika Wermeling (frilansjournalist). Foto: Åke Askensten

Jag orkar inte mer- när jobbet skadar själen

Författarsamtal med Elinor Torp i ABF-huset på Sveavägen

Tiotusentals svenskar långtidssjukskrivs varje år på grund av mobbning i arbetslivet. Upp till 300 svenskar per år begår självmord – många fler än de som dör i olyckor på jobbet.

I boken ”Jag orkar inte mer – när jobbet skadar själen” berättar Elinor Torp, Dagens arbete, om det uppmärksammade Krokomfallet, socialsekreteraren Lars självmord och familjens kamp för upprättelse. Med fallet fick mobbning som arbetsmiljöproblem mer uppmärksamhet i Sverige, och i dag är det vanligare med anmälningar och med journalistisk uppmärksamhet.

Den lilla skara som kommit till ABF-huset den första juni fick veta mer om arbetet med boken, och om möjligheterna att bevaka mobbning i arbetslivet. Ett par goda råd var att konkretisera i termer av ekonomi vid insäljningen, och att ge fall där det finns god dokumentation en chans.