Nya tips på artikelvinklar om funktionshinder

Frukostmötet på temat ”Funktionshinder – bortglömt i journalistiken? Här finns mycket bra journalistik att göra” samlade uppemot 30 deltagare. De flesta deltog i diskussionerna kring både arbetsmiljön för journalister med funktionsnedsättning och möjligheterna att göra journalistik av frågor kring funktionshinder.

– Alla måste ju ha rätt att kunna komma till sitt arbete. Det låter som en självklarhet. Men om bussarna och arbetsplatsen inte är anpassad för rullstol, vad gör man då? Det borde kunna vara en bra utgångspunkt för en story, menade Erika Wermeling, frilansjournalist med inriktning på skola och funktionsnedsättning.

SVT Stockholms nyhetsankare Margareta Benson berättade om möjligheterna att arbeta med sin hörselskada. Hon har fått gehör av SVT för sina krav om att inte arbeta allför många dagar i sträck. Däremot har hon ännu inte fått tillgång till ett eget arbetsrum.

Mia Ahlgren från Handikappförbunden, tog upp frågan kring att så lite görs kring funktionsnedsättning i media, trots att flera hundra tusen svenskar har någon form av funktionshinder. En undersökning som hon genomförde för tio år sedan visar att endast 0,7 procent av programinnehållet på SVT tog upp frågan om funktionsnedsättningar. Hon trodde att siffran säkert är densamma idag. Kan detta bero på att så få journalister med funktionsnedsättning finns inom media?

– Funktionsnedsatta vill inte bara tala om sina funktionshinder. De kan ofta vara specialister inom andra områden. En idé vore att vi inom handikapprörelsen såg till att det skapades kontaktlistor med namn på miljöexperter, flyktingpolitik, ekonomi osv. Så att det blir verklig mångfald i media, föreslog Fredrik Carnestam, pressekreterare på DHR.

Flera frilansar gav exempel på idéer för olika medier kring funktionsnedsättning. Andra underströk svårigheten att sälja in materialet. Kanske är intresset för redaktionsledningarna alltför litet? En som dock verkar gå mot strömmen är Lois Steen, chefredaktör för sjukgymnasternas tidning ”Fysioterapi”. Hon arbetar nu med att få in nya krönikörer i tidningen, krönikörer med funktionsnedsättning.

Alla deltagarna på Mälardalens frukostmöte i Sandlersalen på ABF-huset var överens om att diskussionen kring funktionsnedsättning och journalistik måste fortsätta.

Holger Nilén

V ordf Mälardalens Frilansklubbs Styrelse

Bildtext:

Journalistik om funktionshinder. I panelen fr v Holger Nilén och Marika Sivertsson (båda från Mälardalens klubbstyrelse), Margareta Benson (SVT Stockholm), Mia Ahlgren (Handikappförbunden) och Erika Wermeling (frilansjournalist).

 

Nyanlända journalister

Rapport om Mälardalens frilansklubbs tvåårsprojekt Nyanlända journalister

Genomfört juni 2015 -maj 2017.
Det började med att Mälardalens frilansklubbs styrelse i juni 2015 fick information om Fristadsförfattarprojektet (Icorn) i Kulturhuset/Stadsteaterns regi i Stockholm. Vi fick då kontakt med Ashraf Atraqchi, journalist från Mosul. Den 2 september 2015 genomfördes en paneldiskussion på temat Journalister på flykt i Sverige på Kulturhuset/Stadsteatern. I panelen ingick utöver Ashraf Atraqchi bland andra Alisa Bosnic – då redaktionschef på Dalarnas Tidningar och på 90-talet själv nyanländ journalist från Bosnien – och Jonathan Lundqvist, ordförande i Reportrar utan gränser.

Ännu ett panelsamtal genomfördes den 10 mars 2016 under rubriken Nya konstnärer, gamla institutioner? Att bygga broar mellan nyanlända kulturarbetare och Sveriges kultursektor. Medverkade gjorde kulturministern Alice Bah Kuhnke, Mika Romanus, förbundsdirektör på Teaterförbundet, Marika Lagercrantz, ordförande i KLYS, Konstnärliga och litterära yrkesutövares.
Mälardalens frilansklubb, som deltog i båda panelsamtalen, framförde förslag om ett mentorsprogram för nyanlända journalister. I augusti 2016 gick klubben ut med en inbjudan till alla medlemmar i Mälardalens frilansklubb att anmäla intresse för mentorskap. Elva medlemmar angav intresse. Efter intervjuer återstod fem mentorer och fem adepter.

Mentorsprogrammet genomfördes från november 2016 till juni 2017. Vid första mötet med mentorerna deltog Keja Stenström, som informerade om olika sätt att coacha. Under andra mötet i februari 2017, liksom under ett tredje möte i april, berättade mentorerna om sina möten med adepterna. Under det avslutande mötet i maj deltog också de flesta av adepterna, coachen Keja Stenström och återigen Alisa Bosnic, nu chef för Radio Uppland.

Lärdomar av projektet

*Det var betydligt svårare att rekrytera adepter än förväntat. Migrationsverket och Arbetsförmedlingen hänvisade i många fall till sekretess, att de inte kunde förmedla de nyanländas yrken.
*De adepter som deltog i mentorsprogrammet hade ibland svårt att komma till mötena eftersom de hade fullt upp med att försörja sig och sina familjer. De hade då helt andra jobb än inom media, exempelvis som diskare.
*Några adepter som endast behärskade arabiska gick inte att stödja, eftersom språkkunskapen i arabiska saknades bland mentorerna.

*Två av adepterna hade via myndigheterna lyckats få praktik, en på DN och en på Dramaten. Mentorsprojektet hade behövt tillgång till praktikplatser, kanske genom SJF/Medieföretagen. Enligt SJFs förhandlingschef Johan Lif finns en överenskommelse mellan SJF och Medieföretagen om att låta nyanlända journalister besöka arbetsplatser i någon sorts ”prova på”-syfte så att det inte betraktas som arbete och faller under kollektivavtalet.

*Några av adepterna hade svårt att försörja sig genom andra jobb, så att hjälpa dem också med detta var en viktig del i mentorernas arbete.
*Kanske borde mentorsprojektet rikta sig till flyktingjournalister som vistats i Sverige fyra-fem år och hunnit etablera sig lite mer i det svenska samhället?

Nästa mentorsprojekt

Alla mentorer och adepter som deltog i projektet vill gärna fortsätta ha kontakt. Mälardalens frilansklubbs styrelse vill också gärna att arbetet fortsätter i någon form. Kanske kan flera klubbar samarbeta?

Gert Lundstedt och Holger Nilén, Mälardalens frilansklubbs styrelse

Sälja till flera uppdragsgivare?

Detta debatterades livligt när frilansjournalisten Ingela Hofsten besökte Uppsala den 11 maj. Deltagarna som bestod av både färska frilansare och mycket rutinerade kom från Uppsala och Storstockholmsområdet. Samma text kan ofta återpubliceras i samma medium eller säljas vidare till en annan tidning. Ett tips var att också återanvända sina egna texter eller researchen omkring dom. Redan på idéstadiet är det dags att tänka på olika infallsvinklar och olika medier.

En bra länk för att hämta inspiration är se.readly.com Här kan man i 14 dagar få prova att läsa över 2000 tidskrifter från hela världen. Därefter kostar det 99 kronor i månaden.

Journalistförbundet rekommenderar frilansare att ta 100 procent av förstagångsarvodet vid vidareförsäljning av ett material till en ny kund. Detta gäller även vid återanvändning hos samma kund. Om materialet ska publiceras på nytt hos samma kund i årsböcker eller antologier är rekommendationen minst 50 procent av det ursprungliga arvodet, om materialet inte behöver bearbetas. Frilansjournalister tänker lätt att de inte ska ta så mycket betalt för en andragångsanvändning. Texten, fotot eller programinslaget finns ju redan klart.

Fundera i stället över vad materialet är värt för uppdragsgivaren!

Monica Atterberg

Dålig Brasilienrapportering

Clara Lee Lundberg, frilansskribent i Rio de Janeiro gästade ett frukostseminarium som Mälardalens frilansklubb ordnade 7 juni.

Svenska mediers bevakning av Brasilien saknar såväl bredd som djup, menar hon och gav exempel på hur rapporteringen om riksrättsprocessen mot presidenten Dilma Rousseff ger en förvrängd bild av den djupa politiska kris som världens femte största land nu genomgår.

Ett land som dessutom borde ha lite extra intresse för Sverige, eftersom Sveriges största industristad är Sao Paolo.

Den djupa kris som Brasilien hamnat i de senaste månaderna föredrar Clara-Lee att kalla för en ”mjuk statskupp”. Till skillnad från de militärkupper som präglat Latinamerika alltsedan 1970-talet finns varken militären eller (vad man vet) utländska intressen med i bilden.  Nu rör det sig snarare om en backlash, då jordägar- och finansintressen utnyttjar juridiska medel och (sina) media för att avsätta en president som hotar deras intressen.

Den demokratiskt folkvalda presidenten Dilma Rousseff, Arbetarepartiet, avsattes under våren, anklagad för att ha manipulerat bilden av statsfinanserna får nu under en 180 dagar lång process vänta på besked om hon ställs inför riksrätt.

Mycket av den svenska nyhetsbevakningen har handlat om korruptionsanklagelser, främst inom oljebolaget  Petrobras, där Dilma Rousseff tidigare var ordförande. Men de anklagelser som riktas mot henne rör inte korruption – ett område där alla brasilianska partier haft fingrarna i syltburken.

Detta gäller inte minst den tillfällige president som nu tagit makten, före detta vicepresidenten och koalitionspartnern, Michel Temer. Som ledare för ”den demokratiska rörelsen” är han föremål för utredningar om grov korruption och får därför inte ställa upp som presidentkandidat. Trots det kan han, om riksrättsprocessen inleds, komma att sitta kvar vid makten ända till 2018.

Clara Lee menar att den bild som målas upp av Arbetarepartiet och Dilma Roussefs som korrupta och som man lyckas sprida i (inte minst egna) media är ett sätt att förvirra och blanda bort korten.

– Majoriteten av oppositionen är själva inblandade i grova korruptionsbrott. Hemliga inspelningar som publicerats visar dessutom att flera av de inblandade drivit fram ”kuppen” för att försöka hindra att de själva blir fällda för korruption.

Clara-Lee Lundberg ser huvudsakligen fyra problem med den svenska mediebevakningen:

– Att fokus ligger på korruption. Dilma Roussef är inte anklagad för korruption – och i Brasilien har korruptionen inte heller haft en politisk färg. Med korruptionsanklagelserna som förevändning försöker nu den tillfällige presidenten bland annat att ta bort ett nyligen infört barnbidrag och skärpa abortlagstiftningen.
– Enligt DN kräver ”folket” Dilmas avgång. Det stämmer om man syftar på kanske 1 miljon unga, manliga och vita höginkomsttagare som bor i storstäder och demonstrerar med krav som att Dilma ska skjutas och våldtas.
– I svenska medier har kvinnor och svarta beskrivits som minoriteter – i själva verket är de en majoritet av befolkningen. Däremot är de förtryckta, vilket är en annan sak.
– Mediesituationen i Brasilien har varit en pådrivande faktor i denna ”mjuka statskupp”; sju av de 23 ministrarna i den tillfälliga ministären äger en TV- eller radiostation. Framför allt har den kristna propagandan från evangeliska kyrkan (som ligger ideologiskt nära ultrahögern och Tea Party-rörelsen i USA) växt enormt de senaste åren.

Ivan Markowicz