-Vi får inte censurera oss själva

-Vi får inte censurera oss själva

Att våga möta även de som hyser misstro mot journalister, är som bekant en del av jobbet. Mälardalens Frilansklubb bjöd tillsammans med Svenska Journalistförbundet in två författare som berättade om sina erfarenheter av att bevaka Sverigedemokraterna journalistiskt på ABF-huset i Stockholm.

Foto: Ylva Berlin

Jonathan Lundberg som skrivit boken Sverigevänner berättar om hur Sverigedemokraterna byggt upp sin starka nätrörelse, medan de andra partierna misslyckats med detsamma. Han har ägnat många timmar åt intervjuer med partiets färgstarka namn. Hur bygger man som journalist förtroende med personer som hyser en djup misstro mot just journalister?

-Genom att vara saklig, påläst och att inte låta sig provoceras när de gör utfall som ”Ni inom PK-media” ”Ni vänstervridna journalister” och självklart gå till botten med den kritik som de riktar mot medierna. Många av SD:s väljare läser “alternativmedier”, då de upplever att svenska journalister gjort ett dåligt jobb kring SD:s hjärtefrågor, främst då migration. För mig har det varit viktigt att ta reda på om det finns substans i den kritiken eller inte.

Han förklarar hur och varför SD blev störst på nätet, hur det påverkar oss journalister när politikerna bygger den typen av starka kanaler på sociala medier, samtidigt som just denna väljargrupps förtroende för traditionella medier sjunker, och hur vi som reportrar kan hantera denna problematik.

Genom sitt arbete på Kalla fakta är Sara Recabarren van vid att sätta sina personliga känslor i karantän när hon intervjuar. Hon berättar om hur hon skrev boken Insidan, där det bjuds på ytterligare en dimension av att bevaka Sverigedemokraterna när hon intervjuar fyra av framstående kvinnonamn inom partiet, varav tre nu inte längre finns kvar på sina positioner.

-Självfallet kan jag inte alltid sympatisera med dem jag möter. Men min trigger är att jag försöker förstå dem, varför de har gjort sina val och på vilka grunder. Det blev många och långa samtal som sträckte sig över flera månader.

Hon tycker att den rädsla och beröringsskräck hon sett kring ämnet är oroande. Till exempel vågade inläsaren av hennes bok inte ha sitt riktiga namn på grund av rädsla för hat och hot och enligt Norstedts förlag tackade Akademibokhandeln nej till författarsamtal av säkerhetsskäl.