-Vi får inte censurera oss själva

-Vi får inte censurera oss själva

Att våga möta även de som hyser misstro mot journalister, är som bekant en del av jobbet. Mälardalens Frilansklubb bjöd tillsammans med Svenska Journalistförbundet in två författare som berättade om sina erfarenheter av att bevaka Sverigedemokraterna journalistiskt på ABF-huset i Stockholm.

Foto: Ylva Berlin

Jonathan Lundberg som skrivit boken Sverigevänner berättar om hur Sverigedemokraterna byggt upp sin starka nätrörelse, medan de andra partierna misslyckats med detsamma. Han har ägnat många timmar åt intervjuer med partiets färgstarka namn. Hur bygger man som journalist förtroende med personer som hyser en djup misstro mot just journalister?

-Genom att vara saklig, påläst och att inte låta sig provoceras när de gör utfall som ”Ni inom PK-media” ”Ni vänstervridna journalister” och självklart gå till botten med den kritik som de riktar mot medierna. Många av SD:s väljare läser “alternativmedier”, då de upplever att svenska journalister gjort ett dåligt jobb kring SD:s hjärtefrågor, främst då migration. För mig har det varit viktigt att ta reda på om det finns substans i den kritiken eller inte.

Han förklarar hur och varför SD blev störst på nätet, hur det påverkar oss journalister när politikerna bygger den typen av starka kanaler på sociala medier, samtidigt som just denna väljargrupps förtroende för traditionella medier sjunker, och hur vi som reportrar kan hantera denna problematik.

Genom sitt arbete på Kalla fakta är Sara Recabarren van vid att sätta sina personliga känslor i karantän när hon intervjuar. Hon berättar om hur hon skrev boken Insidan, där det bjuds på ytterligare en dimension av att bevaka Sverigedemokraterna när hon intervjuar fyra av framstående kvinnonamn inom partiet, varav tre nu inte längre finns kvar på sina positioner.

-Självfallet kan jag inte alltid sympatisera med dem jag möter. Men min trigger är att jag försöker förstå dem, varför de har gjort sina val och på vilka grunder. Det blev många och långa samtal som sträckte sig över flera månader.

Hon tycker att den rädsla och beröringsskräck hon sett kring ämnet är oroande. Till exempel vågade inläsaren av hennes bok inte ha sitt riktiga namn på grund av rädsla för hat och hot och enligt Norstedts förlag tackade Akademibokhandeln nej till författarsamtal av säkerhetsskäl.

Upphovsrättsdebatt på ABF

Upphovsrättsdebatt på ABF

Måndagen den tredje februari anordnade Mälardalens Frilansklubb tillsammans med Frilans Riks ett seminarium på ABF om EU:s nya upphovsrättsdirektiv som nu är på väg att implementeras i svensk lag.
Satt i panelen gjorde Olle Wilöf, sjf:s jurist och upphovsrättsexpert, riksdagsledamot Åsa Eriksson från näringsutskottet, Gert Lundstedt, ordförande Frilans Riks, samt ( ej i bild) Paulina Holmgren ordförande Svenska fotografers förbund.
Foto: Hasse Hedström

Denna film gjordes av Hasse Hedström:

Julbord i Uppsala

Julbord i Uppsala

Den 3 december ordnade Mälardalens frilansklubb ett julbord på restaurang Borgen i Uppsala. Vi var nio frilansjournalister och tre journaliststudenter som mött upp till lunchen.

Det blev många intressanta diskussioner när flera av oss frilansjournalister med många år i yrket fick möta de tre studenter som nu skulle påbörja sin praktik på Upsala Nya Tidning. De gick alla en ettårig påbyggnadskurs i journalistik – ovanpå flera års universitetsstudier. Utbildningen var inriktad på skrivande.

Nu för tiden vill de flesta medier ha utbildade journalister. Annat var det för några decennier sedan när redaktörer inte sällan vägrade anställa dem som ens hade en halv termins universitetsstudier. Själv minns jag när jag sökte ett sommarjobb på en lokaltidning då redaktören ringde upp och frågade om jag gått ut gymnasiet. När jag svarade att jag läste in forskarkurserna i statskunskap lade han på luren.

Journaliststudenterna som hade fått i uppdrag att rapportera till klassen från lunchen pumpade oss ordentligt på många områden. Och vi fick chansen att ge råd, som t.ex. att gå med i facket (för juridiska råd, stipendier med mera), aldrig acceptera fulavtal och gärna gå med i de journalistlistor som finns på Facebook.

Monica Atterberg

 

Gedigen research bakom avslöjandet av rättsskandalen Quick

Gedigen research bakom avslöjandet av rättsskandalen Quick
Jenny Küttim.

När researchern Jenny Küttim presenterade sitt och Hannes Råstams enorma researcharbete bakom filmen om Thomas Quick den andra december, fick publiken från Mälardalens Frilansklubb en spännande insyn i det svenska rättsväsendet.

Filmen handlar om Hannes Råstams och Jenny Küttims arbete för att bevisa Thomas Quicks oskuld och avslöja det juridiska rättskaos som felaktigt spärrade in honom under 23 år på Säters rättspsykiatriska klinik. Sture Bergwall/Thomas Quick, även kallad “Sätermannen”, var svensk kriminalhistorias största monster dömd för åtta bestialiska mord, fast han själv påstod sig ha dödat betydligt fler.

Många frågor väcktes ikväll om hur en omfattande polisutredning kan vara så bristfälligt utförd, med en anklagad som gick på så stora doser av psykofarmaka att han bitvis knappt var kontaktbar under förhören, och terapeuter fick förklara för polisen vad de uppfattade som hans sanning. Och att Quick hade alibi för flera av de mord han anklagats för skulle ha skett, var något rättsväsendet fäste ringa vikt vid, när man nu hade ett erkännande. Senare förklarade Quick sina erkännanden med att han ville ha uppmärksamhet och behålla de fördelar i form av exempelvis stora mängder läkemedel som man gett honom för att få honom berätta om olika mord han sa sig ha begått.

Hur journalister ska bli varumärken istället för publicisterna

Hur journalister ska bli varumärken istället för publicisterna

Den 19 november besökte journalisten Anna Holmquist Uppsala och berättade för tio frilansjournalister och en forskare om vad hon vill göra med sin nya plattform, Gazzine.

– Målet är att skapa en plattform där journalister blir varumärken i stället för publicisterna, säger Anna Holmquist, som byggt upp Gazzine.

Tanken är att journalister ska lägga upp sitt material, tänka på bilder och layout, kanske marknadsföra sig själva. Läsarna ska så småningom betala en månadskostnad, precis som många gör idag till Netflix och Spotify. Det är mer jämförbart med Readly fastän de har pdf:er. Anna vill göra något nytt.

124 journalister var registrerade då Anna var i Uppsala. Det finns också en Facebookgrupp med över 200 medlemmar. Mellan 300 och 400 artiklar ligger uppe på Gazzine nu. Många av artiklarna har varit publicerade tidigare. Än så länge får journalisterna inget betalt. Först ska plattformen byggas upp. Så småningom ska man också kunna göra bildspel, rörliga bilder och ljudfiler. Drömmen är ett översättningsverktyg så att artiklarna kan publiceras också i andra länder.

Anna Holmquist tänker sig en inkomstfördelning på 70 procent till journalisterna och 30 procent till utveckling av plattformen. De 70 procenten ska fördelas mellan journalisterna efter hur mycket lästiden är, inte antal klick, eftersom klicken kan manipuleras.

– Plattformen är till för journalister. Därför måste det finnas en viss verkshöjd. Jag är inte ansvarig utgivare. Ni är ansvariga för era artiklar.

Men jag som plattformsägare har skyldighet att ta bort saker som strider mot lagar och dyligt,  säger Anna Holmquist.

Monica Atterberg