Abdulbaset Sieda. Skärmdump från Zoom från föreläsning 6 maj 2021

Abdulbaset Sieda om arabiska medier
före och efter folkupproren

Den 6 maj fick 20 frilansjournalister över Zoom ta del av en faktaspäckad och intressant föreläsning om arabiska media: statsägd TV, satelliter och sociala medier. Föreläsaren Abdulbaset Sieda har arbetat som kurdisk-syrisk politiker och forskare innan han kom till Sverige. Här har han fortsatt att skriva och forska samtidigt som han undervisar på universitet och gymnasium.


Arabländerna öppnade generellt sina tv-kanaler mellan 1960 och 1970, ungefär samtidigt som vi i Sverige. Den senaste arabiska nationella tv-kanalen öppnades 1994 i Palestina., efter överenskommelse och tillstånd från Israel. Omkring 80 % av invånarna i arabvärlden, cirka 377 – 420 miljoner invånare tittar på tv.

Arabländerna insåg snart att de kunde styra opinionen med hjälp av de visuella medierna, även om gränserna för yttrandefriheten varierar i de olika länderna.

Abdulbaset Sieda om arabiska medier <br/> före och efter folkupproren

När Baathpartiet kom till makten, 1963 i Syrien och 1968 i Irak bildades Informationsministeriet som utövade alltmer censur. De som grundade Baathpartiet var inspirerade av nazismen, fascismen och kommunismen. Många journalister blev trakasserade. Den dominerade arbetsmodellen i media hade Sovjet som förebild. Tre saker blev tabu att ta upp i media:
* Ideologiska , politiska frågor om man var emot regimen
* Religiösa frågor. Man kan inte kritisera islam eller kristendomen öppet
* Sex

Många inskränkningar i den personliga friheten

Under dessa regimer blev folksamlingar förbjudna, till exempel om man ville ordna ett seminarium. Om man ville trycka och publicera en bok skulle man först fråga Informationsministeriet om lov. Parti- och föreningsfrihet existerade inte. Om man skulle åka utomlands måste man få utresetillstånd i förväg. Ibland blev det nej. Då fick du inget pass. Detta blev en del av det normala livet. Folk trodde att det var normalt, något man måste acceptera. Några sade: Staten vet bättre än vi.

Kulturkrockar

Under Hafez al-Asads tid som politiker och president i Syrien 1970-2000 behandlades han som en Gud i TV. Abdulbaset berättade om en händelse som chockerade honom när han kom till Sverige. En bild i en tidning visade statsminister Ingvar Carlsson med skadat ben stå i kö framför en bankomat för att ta ut pengar.
– Att en president i vårt land skulle gå till en bankomat för att ta ut litet pengar vore helt omöjligt, säger Abdulbaset. Där går hela banken till presidenten.

Oräkneliga satellitkanaler idag

Den massiva tekniska utvecklingen idag har försvagat regimernas kontroll över TV:n. Problemet var tidigare bristen på information men nu har det blivit ett överflöd i hela världen.
– När jag vaknar på morgonen har jag mer än 1 300 satellitkanaler att välja mellan, säger Abdulbaset. Och dessa ägs inte bara av araber, regeringar i arabvärlden utan det finns massor från omvärlden, t.ex. CNN, BBC och France 24.. Även Kina har kanaler på arabiska.

Sociala mediernas betydelse

Sociala medier spelade stor roll under det arabiska upproret. Folk kunde kommunicera med varandra och organisera sig. Men regimen kunde också gå in och hacka och kontrollera vissa aktivister. Det har blivit ett känt fenomen att vissa personer blir stoppade för att de skrivit något på Facebook eller Twitter

Ammar 404
Abdulbaset Sieda om arabiska medier <br/> före och efter folkupproren

Staten har ansträngt sig att kontrollera de nya verktygen. I Tunis finns ovanstående symbol som man använder. Ammar är en person som tillhörde regeringen i det gamla systemet. Han är expert på att kontrollera. Det betyder Ammar.


Monica Atterberg


Mer information om Den arabiska våren finns på Globalis, en interaktiv världsatlas och ett digitalt uppslagsverk.
Den svenska versionen av Globalis har funnits sedan 2006 och hanteras av Svenska FN-förbundet.

Mer om Abdulbaset Sieda finns att läsa på Uppsala författarsällskaps hemsida
och på DN (betalvägg)

Abdulbasets föreläsning finns under inlogg för medlemmarna i Mälardalens frilansklubb på den här hemsidan..

Raljant och osakligt, Journalisten!

Raljant och osakligt, Journalisten!

På en punkt har Johannes Nessers artikel helt rätt. Det är svårt att hitta folk som har tid, ork och lust att engagera sig som förtroendevalda, särskilt i den tid av kris som vi befinner oss i nu. Och det problemet blir inte mindre av anonym svartmålning.

Artikeln om Frilans Riks och Mälardalens frilansklubb är trist läsning för oss som arbetar fackligt för frilansarna i Mälardalen. Vårt styrelsearbete framställs som odemokratiskt och godtyckligt, närmast som någon slags avlönad hobbyverksamhet. Kritiken framförs anonymt i form av raljerande liknelser till pensionärsföreningar eller retoriska frågor: ”(…)det låter hur spännande som helst. Men är det facklig verksamhet?”.

Ja, vad är egentligen fackligt arbete för frilansjournalister? En frilanssektion har ju väldigt liten – om någon – möjlighet att påverka vilka publicister som köper in vilket material, av vem och vilken ersättning de kommer överens om. Inte heller har vi ens närmelsevis de politiska och ekonomiska muskler som krävs för att effektivt motverka fulavtal eller inskränkningar i vår upphovsrätt. Artikeln hyllar Petter Larssons arbete på Aftonbladet och Sydsvenskan och där stämmer vi helhjärtat in! Men de flesta av våra medlemmar skriver inte återkommande för en stor redaktion, utan säljer in sitt material var helst de kan.

Så, fyller vi egentligen någon funktion?

Ja. Frilansare är en isolerad yrkeskår som har sporadiska kontakter med kollegorna. Vi utför det arbete som utgör grunden för facklig verksamhet – vi organiserar våra medlemmar. Så att de ges möjligheter att knyta kontakter och ta stöd av varandra, utbyta råd och varningar, ge speglingar på arbetet. Och eftersom de inte är samlade på centraliserade arbetsplatser utan är spridda över hela Mälardalen (de flesta arbetar hemifrån) gör vi det huvudsakligen genom social verksamhet, fortbildning och nätverkande. Det är därför vi anordnar seminarier av, om och för frilansjournalister – och även andra skribenter. Det är därför vi lägger tonvikt på träffar där kontakter kan knytas. En verksamhet som av förståeliga skäl legat lågt under det gångna året.

Det är därför vi anstränger oss för att nå fram till medlemmarna via sociala media. Det är därför vi tagit initiativ till en podd som handlar just om frilansjournalisters vardagssituation under pandemin. Det är därför vi organiserar event som Journalisthelgen i Uppsala, som riktar sig till kåren men också till allmänheten, för att ge inblick i hur svårt och samtidigt viktigt journalisters arbete är idag. För det är de verktyg vi har till hands, framtagna som de är i samarbete med förbundet och fullt i linje med den frilansfackliga verksamhet som SJF har bedrivit under lång tid.

”Pengarna kan användas bättre” heter det, utan några som helst förslag på hur. Styrelsen för Mälardalens frilansklubb är, och har alltid varit, öppen för medlemmarnas förslag. Årsmötet är precis den arena där en sådan diskussion ska föras. Men de namnlösa personer som valt att framföra sin kritik i artikeln har inte yppat den vare sig innan eller under årsmötet. Det är knappast särskilt konstruktivt eller till gagn för oss som kår.

Mälardalens frilansklubb är en demokratiskt styrd sektion och vi välkomnar granskning och kritik. Men det ligger i allas vårt intresse att den är saklig, konstruktiv och syftar till att stärka oss som organisation.

Mälardalens frilansklubb


Bild: Open Clipart Vectors från Pixabay

Clara Guibourg sitter på en veranda i grönskan

Hur berättar man bättre med klimatdata?

Vill du komma igång med att bevaka klimatet som datajournalist? Eller göra dina dataknäck mer engagerande? Clara Guibourg från Newsworthy kommer tisdag 20 april kl. 14–16 att på ett seminarium över Zoom ge tips för att komma ihåg och förbättra berättandet.


Ett problem man snabbt upptäcker när man ger sig in på att bevaka klimatet ur ett datajournalistiskt perspektiv är att det finns hur mycket klimat- och miljödata som helst, men den känns ofta väldigt abstrakt.

Vi får till exempel ofta höra att planeten är en dryg grad varmare idag än den var innan industrialiseringen tog fart. Men sådana här globala genomsnitt är väldigt svåra att föreställa sig.

Så när man väl tagit sig an själva analysen måste man tänka ett varv till kring hur man ska lägga upp sitt berättande på ett sätt som engagerar läsare och känns minnesvärt.

Hur gör jag berättelsen personlig, datan mer konkret och sätter in saker i sitt sammanhang? Detta kommer denna spännande eftermiddag att handla om.

Anmälan senast lördag 17 april
till  tqjournalisten@gmail.com

Varmt välkomna!
Therese Quennerstedt och Monica Atterberg

Foto: Samuel Walsh

Ge ut en bok på egen hand-hur gör jag?

Författaren, kommunikatören och föreläsaren Kristina Svensson berättade den 12 april under en digital föreläsning om sina erfarenheter av tio års egen bokutgivning. Eftersom hon även skriver handböcker för författare lämnades många heta tips ut till den som funderar på att ge ut sin egen bok. Seminariet finns i sin helhet att lyssna på bakom vår medlemssida.

Ge ut en bok på egen hand-hur gör jag?

Lena Nymans dagböcker blev debutfilm

Lena Nymans dagböcker blev debutfilm
Skärmbild från Zoom-föredraget. Inspelningen kan bara ses bakom medlemsväggen.
17 kassar med privata dagböcker, fyllda med tättskriven handstil. Det blev grunden till Isabel Anderssons första dokumentärfilm. Den 25 mars berättade Isabel för 27 medlemmar om filmbranschen och om hur det var att arbeta med och sålla i en människas privata material.

När den folkkära skådespelaren Lena Nyman avled 2011 lämnade hon in sina dagböcker så att de blev tillgängliga för eftervärlden. Medan hon levde funderade Lena Nyman på att skriva sin självbiografi, men det blev aldrig av. 2013 skrev istället journalisten Annika Persson en biografi om Lena Nyman, Jag vill ju bara vara fri. Den boken berörde Isabel Andersson och fick henne att börja drömma om att göra en film om Lena, någon gång i framtiden.

Framtiden kom snabbare än hon tänkt sig, bland annat tack vare Isabels regissörskollega Nathan Grossman (aktuell med filmen Greta, om Greta Thunberg). Han uppmuntrade Isabel att pitcha sin idé för SVT, och allt gick över förväntan (även om det blev några vändor hos filmkonsulenter på Svenska Filminstitutet, Sfi).

Isabel sa att en kombination av tur, kontakter, talang och egna idéer är nycklar för den som vill göra dokumentärfilm. 

Hon transkriberade Lenas alla dagböcker, som var tättskrivna för hand. Sedan tvingades hon i flera omgångar att sålla hon i det digra materialet för att hitta sin historia.

Hon betonar att en dokumentärfilm alltid blir en tolkning av en människas liv.

– Jag har gått loss på det som har gripit tag i mig, sa hon.

Researchen ledde också till bok med Lena Nymans samlade dagboksanteckningar, Dagböcker och brev 1962-1974. Isabel har varit redaktör för boken och skrivit för- och efterord.

Missade du seminariet? Det finns inspelat på vår medlemssida. Gå in på medlem.malardalensfrilansklubb.se och klicka på ”registrera” för att skapa ett användarkonto. Det kan dröja några dagar innan du blir godkänd.